Både Ulrika Hektor, Unionen, och Cintra Löthén, IF Metall, anser att staten måste ta ett större ansvar i fråga om kompetensutveckling av människor i anställning.

Unionen och IF Metall: Staten bör ta större ansvar!

Seminarium

Individen, arbetsgivaren, staten eller facket? Frågan om vem som bör ta ansvar för kompetensutveckling av människor i anställning är viktig för alla arbetsmarknadsparter.

Som ett led i arbetet med att sprida A&Os idéer och samtidigt samla in synpunkter från facken arrangerades frukostseminariet "En ny svensk modell för arbetsplatslärande", på Citykonferensen i Stockholm, den 8 december.

A&O bjöd in Cintra Löthén och Tony Moberg från IF Metalls avdelning 15 i Stockholm, och Ulrika Hektor, kompetensexpert på Unionen, till samtal med temagruppens doktorand Stina Johansson från Luleå tekniska universitet. I sin avhandling undersöker hon bland annat arbetsplatslärande som en del av fackets förändring.

– Ett dilemma är att arbetsmarknadens parter i åratal har talat om att ansvaret för anställdas kompetensutveckling är delat mellan arbetsgivaren, staten, facket och individen. Men, jag tror att det leder till att frågan faller mellan stolarna, i själva verket tar ingen något ansvar, säger hon.

I A&Os interna diskussioner har en rad idéer diskuteras, skulle det till exempel vara möjligt att skapa en fond som ägs gemensamt av staten, näringslivet och facken, dit både arbetsgivare och arbetstagare kan vända sig? Kan man skapa en gemensam organisation eller förvaltning med kunskap om hur arbetsplatslärande bedrivs i praktiken och vilka utbildningsaktörer som kan tillhandahålla professionella tjänster? I dagens ekonomiska och politiska läge är frågan fortfarande högaktuell.

Unionen förespråkar skattelättnader

I oktober 2011 antog Unionen en ny politisk plattform som finns samlad i rapporten "Kompetensutveckling för framgång och trygghet - Unionens politiska plattform för kompetensutveckling". Huvudförfattare till rapporten var Ulrika Hektor, Unionens kompetensexpert.

– I den politiska plattformen föreslår vi en trepartslösning. Som fackförbund vill vi driva frågan, men vi kan inte nå hela vägen fram ensamma, säger Ulrika Hektor.

– Unionen anser att arbetsgivaren har ansvaret för kompetensutveckling som är kopplad till anställdas arbetsuppgifter. Men när det kommer till kunskaper som gör individen tryggare på arbetsmarknaden, vem ska då betala? säger hon.

Hon anser att medlemmarnas avtal är det viktigaste verktyget som facket har. Genom dem kan man avtala in mer kompetensutveckling för anställda.

– Men för att företagen ska få den kompetens som de behöver i framtiden, måste staten hjälpa till genom exempelvis skattelättnader, säger hon.

En struktur kan jämna ut konjunktursvackor

IF Metalls Cintra Löthén håller med.

– Den part som fattas i diskussionen om ansvaret för arbetsplatslärande är staten. Våra medlemmar saknar främst baskunskaper som data, svenska och engelska. Sverige har ett väldigt välutvecklat utbildningssystem för både barn och vuxna, men när det kommer till utbildning för individer i anställning tar det stopp, säger hon.

Arbetsgivarna måste även fråga sig vilken kompetens de behöver, och vem som behöver utvecklas, menar Cintra Löthén.

– Det borde finnas en miniminivå för anställdas baskunskaper. Där skulle staten kunna komma in och erbjuda grundutbildning, säger hon.

Cintra Löthén anser att arbetsplatslärande kan, men inte nödvändigtvis behöver, vara kopplat till den anställdes nuvarande arbetsuppgifter. Hon och Tony Moberg driver socialfondsprojektet "Hållbart arbete" i samarbete med fem små och mellanstora Stockholmsföretag kopplade i IF Metalls regi.

– Problematiken med kompetensutveckling i företag är att när det går bra för företagen finns det ingen tid, och när det går dåligt finns det inga pengar. Vi behöver en struktur för kompetensutveckling, för att skapa trygga och goda anställningar i effektiva och trygga företag, som fungerar i alla konjunkturlägen, säger hon

Inspiration hos grannen i väst

Plattformar för kompetensutveckling av anställda finns i många andra europeiska länder.

– Det finns inspiration att hämta i våra grannländer. Både Norge och Danmark har branschspecifika system för kompetensutveckling, säger Ulrika Hektor.

I Danmark avsätter industriföretagen pengar i en fond för kompetensutveckling som enskilda personer kan söka pengar från. Arbetsgivare och fack har tillsammans identifierat vilka specifika utbildningar som fonden finansierar.

– Ett sådant system, varifrån enskilda personer kan söka pengar för kompetensutveckling, ligger oss närmast, säger Ulrika Hektor.

Stina Johansson berättar om A&O:s transnationella arbete och intressanta erfarenheter av resor till Storbritannien och Italien. I Skottland har facken gjort gemensam sak och bildat organisationen STUC som ägnar sig enbart åt arbetsplatslärande. De har fått ett offentligt mandat från skotska regeringen att ansvara för frågan. Organisationen finansieras också delvis av offentliga medel, av facken själva och med pengar från olika fonder, däribland ESF.

– I Skottland arbetar regeringen för att politiken ska ligga i linje med Skills for jobs 2020 (den europeiska sysselsättningsstrategin red. Anm.). Regeringen ser fackföreningsrörelsen som den viktigaste aktören för arbetsplatslärande, säger Stina Johansson.

Mer än en kurs

När företagare hör ordet kompetensutveckling tänker många omedelbart på en kurs, gärna på en herrgård, menar Ulrika Hektor. Att förändra det perspektivet ser hon som fackförbundets ansvar.

– Vi har ett pedagogiskt ansvar att prata om vad kompetensutveckling kan vara. Vi vill att anställda ska prata med sina arbetsgivare, exempelvis under utvecklingssamtalet, om vad de kan och borde lära sig och hur man kan göra det. Det är även vårt ansvar att se till att den nya kunskapen inte enbart kommer från nyrekryteringar eller hyrs in, för då får inte våra medlemmar tillgång till den, säger Ulrika Hektor.

 

Text: Johanna Senneby

Här finns hela seminariet på film.

 

Läs mer:

Vem håller i taktpinnen?

Kompetensutveckling lösning på osäkrare anställningar

Facken tar täten i Skottland