"Det finns ett behov av en ny svensk modell för arbetsplatslärande", menar Stina Johansson.

Vem håller i taktpinnen?

Krönika

Arbetsmarknadens parter är eniga om att det är viktigt med kompetent arbetskraft. Däremot tvistas, eller tigs, det om vem som bör hålla i taktpinnen.

Fackförbunden lyfter fram vikten av kontinuerlig kompetensutveckling i såväl strategiska dokument som i praktisk handling. Arbetsgivarsidan betonar vikten av en välutbildad arbetskraft men påtalar svårigheter med att rekrytera kompetent personal, där det svenska skolsystemet stundtals kritiserats för att inte kunna säkerställa tillgången på en arbetskraft som svarar upp mot arbetsmarknadens krav. Det finns alltså behov av en ny svensk modell för arbetsplatslärande.

Många av de nuvarande utbildningssatsningarna riktas till den del av arbetskraften som står utanför anställning, exempelvis arbetslösa, sjukskrivna och ungdomar. Utan att på något vis förminska betydelsen av dessa satsningar så blir det samtidigt tydligt att det saknas en struktur och en ansvarsfördelning för vidareutbildning av arbetskraften, det vill säga de som redan har en anställning. Denna grupp står i stort sett utanför det traditionella utbildningssystemet.

Den snabba teknologiska utvecklingen och en allt mer närvarande arbetsmarknad ställer krav på en kontinuerlig kompetensutveckling, oavsett om det gäller arbetare, tjänsteman eller ledare. Detta kan lösas med en ny svensk modell för arbetsplatslärande.

För att stärka den existerande yrkesutbildningen inom industri och teknikområdet har regionala Teknikcolleges etablerats. Detta är ett resultat av ett samarbete mellan industrins olika parter, kommuner och utbildningssamordnare, som gemensamt utvecklar utbildningsinsatser för att lösa arbetskraftsefterfrågan, anpassat till de regionala företagens behov. Denna ansats visar på att det finns ett utrymme för nytänkande lösningar för att säkerställa svensk konkurrenskraft. På nationell nivå diskuteras upprättandet av kompetenskonton och en ökad satsning på validering av informellt erhållna kunskaper som en väg att gå för att komma tillrätta med matchningsproblematiken, detta i en rapport från projektet Innovation för tillväxt, ett underlag inför regeringens kommande innovationsstrategi. 

Julen 2011 närmar sig med stormsteg, Sverige hukar sig i vinterstormarna som drar in över landet samtidigt som tidningarna fylls med rubriker om nya kriser och en kommande lågkonjunktur, allt illustrerat av europeiska länders kamp för att hålla näsan över vattenytan.

Den globala marknaden innebär att förändringar i omvärlden snabbt påverkar vårt dagliga liv. Svensk industri har knappt hämtat sig från den senaste krisen som lamslog stora delar av sektorn när varsel och uppsägningar duggade tätt.

Idag kommer nya rapporter som manar till försiktighet. De pågående avtalsförhandlingarna inom industrin talar sitt tydliga språk: parterna står långt ifrån varandra, åtskilda av effekterna av tidigare och pågående ekonomiska svängningar.

Vad lärde vi oss av den kris som startade 2008 och kulminerade 2009? Hur kan vi använda oss av de erfarenheterna idag? Sett ur ett kompetensperspektiv i allmänhet, eller ett arbetsplatslärandeperspektiv i synnerhet, finns det många erfarenheter att ta tillvara på. För att minska omfattningen av varsel och uppsägningar och för att in i det sista försöka behålla den egna personalen, ett utpekat konkurrensmedel, valde många företag att med stöd av Europeiska Socialfonden genomföra satsningar på att kompetensutveckla den befintliga arbetsstyrkan. Vikten av att stå bättre rustade att möta kunderna när marknaden vände och kanske en insikt om att kompetens är en förgänglig vara som behöver en kontinuerlig påfyllning, bidrog till denna satsning.

När orderböckerna sakta började fyllas igen stod dessa företag beredda att möta kunderna, klädda i en mer skräddarsydd kostym än tidigare.

För individen bidrog denna satsning till att stärka både anställningstryggheten vid en fortsatt anställning som anställningsbarheten vid ett eventuellt avsked. Hur tar vi tillvara på dessa erfarenheter? Måste det till en lika tung ekonomisk press för att återigen lyfta upp vikten av en kontinuerlig kompetensutveckling av den del av arbetskraften som redan befinner sig i en anställning? Eller har vår syn förändrats?

Text: Stina Johansson, doktorand vid Institutionen för ekonomi teknik och samhälle, LTU.

 

Den 8 december samtalar Stina Johansson med, bland andra, Unionens Ulrika Hektor om vems som bör ta ansvaret för kompetensutvecklingen av människor i anställning.

Här kan du läsa om Unionens arbete.

Här kan du läsa mer om seminariet samt anmäla dig.

 

Läs mer:

Unionen och IF Metall: Staten bör ta större ansvar!

Kompetensutveckling lösning på osäkrare anställningar

Facken tar tätet i Skottland